En energikris

Ca 80 procent av all energi som används av människor globalt är fossil. Den fossila energin är resultatet av växternas kolbindning under miljontals år, som under lång tid koncentrerats genom geologiska processer i jordskorpan. Framförallt olja är en energikälla som är oerhört koncentrerad och kraftfull – kanske är den som energiform unik för vår planet. Kanske kommer vi aldrig mer att ha tillgång till så mycket energi som vi haft under de senaste 60 åren.

Vi ser nu slutet på oljeperioden. De flesta bedömare är överens om att oljetoppen, peak oil, är ungefär nu. Det betyder inte att oljan snart är slut, utan att det inte går att öka uttaget av olja längre. Hälften av den olja som är tillgänglig har förbränts. Det som finns kvar är av sämre kvalitet och svårare att ta upp. Det är ingen slump att man nu satsar på oerhört smutsiga och riskabla energiprojekt som djuphavsborrning, skiffergas eller tjärsand.

De flödande energikällorna; vind, sol, vatten och biobränsle, är de vi måste satsa på i framtiden, både ur resurs- och utsläppsperspektiv. Men de är just flödande och har inte haft årmiljoner på sig att koncentreras. Det innebär att de har ett mycket lägre energinetto än de fossila – de är inte lika ”energitäta”. Det är inte möjligt att byta ut de fossila bränslena mot förnyelsebara och tro att det ska vara möjligt att fortsätta som förut. Moder jord behövde ca 400 års produktion av biomassa (solenergi) för att skapa den mängd olja vi idag förbrukar på jorden under ett år. Denna biomassa omvandlades sedan till kolväten, gavs en någorlunda ren form och samlades slutligen ihop rent geografiskt så att den är möjlig att utvinna. Processer som kräver energi och tar miljontals år. Om vi jämför med biobränslen, så får vi inte dem serverade på detta sätt. Vi måste själva sätta in arbete (energi). Energinettot sjunker. Ett viktigt arbetsmoment är själva ihopsamlandet. Bioenergi är till skillnad från oljan alltid utspridd. Eftersom biobränslen jämfört med fossila bränslen har en låg energitäthet, krävs också enorma arealer om man vill använda dem som substitut. För att ge en idé om vilka ytor som krävs kan konstateras att för att täcka det svenska jordbrukets eget behov av drivmedel med RME (rapsmetylester) eller etanol krävs ca 350 000 hektar eller 13 procent av åkerarealen.

Det borde finnas anledning att glädja sig åt höjda energipriser i oljetoppens spår eftersom det förmodligen leder till effektivisering och därmed visar vägen ut ur klimatkrisen. Men tyvärr är det inte så enkelt. För det första finns det fortfarande gott om kol. Och kol är ännu farligare för klimatet än olja. För det andra är det låginkomstländer som drabbas först av energiprishöjningarna – långt innan vi i de rika länderna känner av dem. Höjda energipriser betyder exempelvis höjda matpriser, som slår hårt mot fattiga människor vars budget till stor del går till mat.

Om vi skulle hitta en ny kraftfull energikälla, skulle problemen vara lösta då? Nej, det mesta talar för att vi skulle fortsätta att omvandla naturens resurser till fast, flytande och gasformigt avfall. Vi skulle fortsätta att tränga undan naturliga ekosystem, utradera arter, fiska ut haven och sprida miljögifter. Mycket av detta hade vi inte kunnat göra utan de starka muskler som oljan givit oss. Energikrisen bär på en uppmaning till nytänkande på mer grundläggande nivå.