En ekonomisk kris

Den ekonomiska kris vi nu är inne i är historiskt unik så till vida att den är global. Majoriteten av världens befolkning känner redan av den i en eller annan form. Allt mer raffinerade finansiella instrument har utvecklats under de senaste decennierna. Immateriella faktorer så som förväntan, förtroende, symboliska värden med mera har kommit att spela en allt större roll i ekonomin. Ett stort inslag av lånade pengar har blåst upp bubblor som spruckit en efter en: fastigheter, börser och råvaror.

Så långt är nog de flesta bedömare överens, men det saknas en samsyn om hur den nuvarande ekonomiska krisen samspelar med kriserna i energi- och ekosystem. Många bedömare ser det som en vanlig konjunkturnedgång. Det är också i den andan som stater nu lanserar sina stimulanspaket. Andra menar att den ekonomiska krisen är strukturell och att verklig fysisk resursknapphet är en viktig komponent i det produktionstak vi just slagit i. Det gäller främst olja och gas, men även viktiga mineraler som hämtas ur allt mer otillgängliga fyndigheter i jordskorpan.

Vårt ekonomiska system bygger på en förväntan om ständig tillväxt. Tillväxten i ekonomin har varit möjlig så länge vi kunnat hämta mer och mer resurser från naturen, inte minst från jordskorpan. På det viset har vårt ekonomiska system varit motorn i miljöförstöringen. Med dagens tillväxttakt skulle världsekonomin växa sig dubbelt så stor på mindre än 20 år, fyra gånger större år 2050 och så vidare. Detta är helt orealistiskt eftersom vi redan nu överskrider gränserna för vad ekosystemen tål. Det talas mycket om grön tillväxt – att ekonomin skulle kunna växa även utan ökande resursuttag, med hjälp av exempelvis ny teknik och mer tjänstebaserad ekonomi. Det finns dock inga exempel på att detta har varit möjligt. Evig tillväxt i en ändlig värld är inte möjlig.

Tidigare har snabbt stigande energipriser framkallat lågkonjunkturer. Vi befinner oss i en historiskt sett ny situation av verklig fysisk resursknapphet, och vi kan vänta oss att åter slå i produktionstaket så snart ”hjulen börjar rulla” igen. Energipriset och konjunkturen kan komma att åka upp och ner som en jojo. Recessioner kan återkomma med allt kortare mellanrum och bli allt djupare. Istället för ett stadigt stigande energipris i takt med att oljan sinar är det troligt att ekonomin börjar bete sig kaotiskt. Då blir det svårt att bedriva proaktiv politik för att omstrukturera ekonomin. De nödvändiga investeringarna förefaller olönsamma under perioder då energipriset är lågt. Om det är i början av en sådan här trend vi befinner oss, kan stimulanspaket som syftar till att öka efterfrågan och på så sätt stimulera fram fortsatt resursintensiv tillväxt ytterligare komma att förvärra problemen. Risken finns för urholkade statsfinanser och fördjupad social och politisk oro. Frågan är vilka steg vi skulle kunna ta för att skapa en ”nerväxt” under ordnade former, innan socialt kaos uppstår.

Till bilden hör också den orättvisa fördelningen i världen. Miljoner människor i låginkomstländer får inte sina mest grundläggande behov tillgodosedda. Var femte människa har inte tillgång till elektricitet. En miljard människor har inte energi nog att upprätthålla sin metabolism – de svälter. Jordens fattiga har inte bidragit nämnvärt till klimatförändringarna, men det är de som först får ta smällen i form av exempelvis översvämningar och torka. Samtidigt som mänskligheten, totalt sett, drastiskt behöver minska sin belastning på atmosfär och ekosystem har alltså miljarder människor behov av att öka sin konsumtion för att uppnå dräglig standard. Den ekonomiska krisen har en rättviseaspekt – om världens resurser är begränsade måste vi börja fundera på allvar kring hur vi delar på dem.

Har vårt fokus på tillväxt och materiell välfärd, som försatt oss i de kriser som här har beskrivits, gjort oss lyckligare? Nja. Det finns studier som visar att den upplevda lyckan och välbefinnandet ökade i västvärlden i takt med de ekonomiska framstegen under nittonhundratalet, ungefär fram till 1960. Därefter fortsatte tillväxten uppåt och lyckan förblev konstant. Över en viss nivå ger inte mer pengar mer lycka. Det är till och med så att människor som värderar rikedom högt, är mindre lyckliga och rapporterar lägre hälsa, än andra. Man kan tala om en oekonomisk tillväxt! De senaste årens larmrapporter om psykosocial ohälsa, inte minst bland barn och ungdomar, kan tyda på att lyckan nu till och med är avtagande, liksom medellivslängden. Våra barn och ungdomar far illa samtidigt som vi för vart år överträffar oss själva i materiell konsumtion som ödelägger planeten. Nog borde det finnas bättre lösningar?