En ekologisk kris

Halten av koldioxid i atmosfären är högre än den varit på över 650 000 år. Den främsta orsaken är de senaste seklets användning av fossila bränslen, framförallt olja. För varje år blir prognoserna om klimatförändringarnas effekter mer dramatiska och flyttas närmare i tiden jämfört med vad experterna tidigare trott. Ju mer koldioxid vi släpper ut desto svårare blir det att undvika återkopplingsmekanismer som kan göra klimatförändringarna självförstärkande, så att ekosystemen slår om från att ta upp kol till att själva släppa ut kol. Norra halvklotets tinande tundror släpper ifrån sig metan som ytterligare förstärker uppvärmningen. När världens isar smälter absorberar Jorden mer värme eftersom hav är mörkare än is. Ekosystemen reagerar inte linjärt på förändringar, de kan utan förvarning kollapsa och övergå i nya tillstånd om pressen på dem blir för stor eller långvarig så att resiliensen har minskat.

Vårt gamla sätt, att lita till marknadskrafter, ny teknik och internationella förhandlingar, räcker inte till. Sedan klimatförhandlingarna påbörjades 1990 har utsläppen globalt inte bara ökat – även ökningstakten har ökat! Vi håller nu på att missa 2-gradersmålet och är på väg mot en 6 grader varmare värld. Det innebär ett hot mot civilisationen, ja mot livet som vi känner det.

Klimatkrisen får mycket uppmärksamhet, men det finns fler aspekter av den ekologiska krisen. Ekosystemens förmåga att bidra till vår välfärd minskar. Fiskbestånd kollapsar, grundvattennivåer sinar, jordar utarmas, arter försvinner för alltid. Människans avtryck på den globala miljön är idag så omisskännlig att den nuvarande geologiska eran har kallats för Antropocen. FN:s undersökning av tillståndet i ekosystemen, Millennium Ecosystem Assessment som slutfördes 2005, visade att ekosystemens förmåga att producera 15 av 24 undersökta ekosystemtjänster håller på att minska globalt. Ett forskarlag identifierade år 2009 nio planetära gränser som om de överskrids innebär oacceptabla miljöförändringar för mänskligheten (BILD). Tre av dem har redan överskridits: klimatförändringar, förlust av biologisk mångfald och kväveutsläpp. De planetära processerna samspelar dessutom med varandra, exempelvis förstärker kväveutsläppen klimatförändringarna, som innebär att arter utrotas.