Starka lokalsamhällen

Beroendet av billig fossil energi har lett till att vi kunnat skapa komplexa system för att försörja oss med resurser utifrån. Behovet av samverkan och sociala nätverk på lokal nivå har minskat i samma takt. Detta gör oss väldigt sårbara i en situation där förutsättningarna snabbt förändras. Man kan tänka sig en kaka, där ingredienserna till själva kakan tidigare producerades lokalt medan glasyren importerades utifrån. Idag importerar vi hela kakan och producerar bara glasyren. Och hur länge överlever man på glasyr?

Omställningen handlar om att stärka resiliensen hos våra lokalsamhällen, att bygga upp förmågan att fungera trots stora förändringar i omvärlden. En viktig aspekt av detta är graden av självförsörjning, att vi lokalt har förmågan att täcka stora delar av våra basala behov. När vi nu behöver klara oss med mindre resurser kommer lokala tillgångar att bli mer efterfrågade och mer effektivt brukade. Om platsen heter Äppelbo, så kanske basen i tillgångarna utgörs av jord, skog och sjö, medan Tenstas uppenbart viktigaste tillgång är alla människor som bor så nära att de kan samspela effektivt. Ju effektivare människor och natur samspelar, desto mer välfärd kan produceras utan att man behöver skuldsätta sig för inköp av energi och utrustning utifrån. När försörjningen har en stark lokal bas kan besluten också tas lokalt där kunskapen finns om de unika lokala förutsättningarna och om invånarnas behov. Att vi i framtiden får mindre resurser att tillgå kan alltså leda till en vitalisering av lokalsamhället. Börjar vi nu så ökar våra chanser att välja framtid.

En central aspekt för stark resiliens är mångfald. Precis som en mångfald av arter innebär större anpassningsförmåga hos ekosystemen, betyder mångfald i markanvändning, näringsliv och kultur större möjligheter för samhället att reagera på förändringar. En annan förutsättning för resiliens är möjligheten till återkoppling (feedback) så att vi kan upptäcka och reagera på förändringar. I dagens komplexa system är detta svårt; när vi använder brasiliansk soja eller indonesisk palmolja för att mata våra kor ser vi inte hur regnskogarna faller – de är för långt bort. Därmed kan vi inte reagera på hur våra handlingar innebär att arter utrotas och klimatet förändras både lokalt och globalt när skogarna försvinner. Det blir omöjligt att anpassa sig till konsekvenserna. Med en lokal produktion har vi andra möjligheter att förvalta ekosystemen hållbart och reagera på förändring.

Omställningen är inte främst en teknisk fråga, det handlar framförallt om samarbete och att bygga relationer. Kraften i att skapa något tillsammans är enormt stor, och det är när vi går samman för att möta kriserna som vi har en chans att lyckas. Relationer med vänner, familj och grannar är också en central del av människors välbefinnande. Naturligtvis ska vi använda all teknik som står till vårt förfogande för att minska resursanvändningen. Att ställa om handlar inte om att gå tillbaka i tiden. Det är varken möjligt eller önskvärt. Samtidigt fanns det tidigare en kompetens i hur man klarade vardagslivet utan fossil energi, hur man producerade, konserverade och förvarade mat, hur man lagade saker som gått sönder, hur man använde lokala material att bygga med och så vidare. Detta är kunskaper som vi kommer att behöva även i framtiden – att ta vara på och sprida dem är en dimension av omställningen.