Ett år i omställning 2017-2018: delningar från deltagare


 

 

Ett år i Omställning är en kurs som handlar om att ”gräva där du står” eller helt enkelt att bejaka den läroprocess som äger rum mellan dig och din omvärld, oavsett var du befinner dig platsmässigt. Omställning behöver inte se ut på ett visst sätt, utan de unika förutsättningarna hos varje individ, grupp, plats och och sammanhang avgör vad som just där är mest till nytta för en hållbar värld – socialt, ekologiskt, ekonomiskt, kulturellt och individuellt.

Här följer några delningar ifrån deltagare som tog del i kursen 2017 -2108, där de berättar vad projektåret har gett dem:

 

 

Ebba Ulfbecker

Kort om skribenten:

Ebba Ulfbecker är nyexaminerad agronom i landsbygdsutveckling vid Sveriges Lantbruksuniversitet. Hennes examensarbete var en del av forskningsprojektet ”Kan vi producera mat i händelse av kris?” vid SLU. Ebba har sedan tidigare erfarenhet av hållbarhetsarbete inom mat- och jordbruksfrågor. Hon är nu styrelseledamot i kulturföreningen KAOS som driver det Whiteguide-certifierade Kafé Nyfiket i Rättvik, som har en ekologisk och social hållbarhetsprofil. Hon även drivit matkooperativet UltiMat i Uppsala, som distribuerar mat från lokala bönder direkt till konsumenter.

 

Projektet  ”Ceremoni för hela Ebba”

Efter många år av att vara högpresterande på universitetet och i föreningsarbete vid sidan av studierna, så sa min kropp ifrån. Jag behövde ändra min livsstil och utforska hur den kunde bli mer hållbar, mer levande och mer helande. Det var detta som mitt projekt kom att handla om. När jag inte kunde prestera som jag var van vid, fick jag identitets- och existentiell kris – vem är jag när jag inte är min yrkesroll? Vad är meningen med allt egentligen?

Ett sökande efter min sanna natur följde av detta, där jag fann en konstnärlig och andlig sida. Jag ville då utforska och utveckla dessa sidor vidare, för att släppa fram hela Ebba och skapa lite mer ”personlig demokrati”. Därför kom projektet att inkludera inre omställning, som handlar om den attityd och de beteenden som behövs på ett personligt plan för att göra omställningen möjlig. I kursen fick vi lära att man i första hand behöver vara ”värd” för sig själv, för att man sedan ska kunna vara långsiktigt stark för att skapa hållbarhet i världen omkring sig. Jag började då att testa skriva ekopoesi, som ett sätt att bara skriva från hjärtat, skriva lustfyllt, skriva vackert om naturen. Det blev dikter som kom att handla om mänskliga mönster och dess liknelse med naturens mönster, som ett sätt att för mig att förkroppsliga den nya grundberättelsen för omställningen – hur människorna, organismerna, naturen och planeten hör ihop.

Jag tog även in det kreativa, mer levande sättet att skriva, in i skrivandet av min masteruppsats. Det lustfyllda hade försvunnit i snårigheten av alla regler, strukturer, vetenskaplighet och språk som behövs för denna typ av arbete. När jag testade att strunta i dessa saker och bara skrev från hjärtat, så började lusten komma tillbaka. Jag använde mig också av den kraftfulla frågan ”Hur kan denna uppsats bli meningsfull för mig?”, som är ett verktyg från kursen. Mitt svar blev att den vore meningsfull om den kom till användning och bidrog till någon sorts förändring.  Av detta fick jag en ny drivkraft att göra uppsatsen pedagogisk, tydlig och så tillgänglig som möjligt. Slutresultatet gjorde mig mycket nöjd.

I utforskandet av vad en hållbar livsstil kan vara för mig, så försökte jag hitta yttre strategier för att öka mitt välmående (yttre omställning). Det resulterade i att jag flyttade från ’storstan’ Uppsala till min hembygd i Motala kommun. Där började jag även att odla för ökad självförsörjning. Jag ville även hitta en träningspraktik som kunde skapa inre ro och samtidigt sammankoppla mig till naturen. En person i kursen brukade göra Qi gong med oss på kursträffarna och jag fastnade direkt. När jag sedan flyttade till Motala så fanns just en Qi gong-akademi där, som höll kurser. Jag började då med Qi gong och gör det nu varje dag.

I slutet av kursen var jag mycket förvirrad. Jag kände att jag egentligen behövde börja söka agronomjobb, men hjärtat och kroppen sa nej. Efter att ha fått hjälp av kurskamrater i ett projektsmide, så blev mina begränsade föreställningar synliga. Jag trodde att jag behövde följa normen som alla andra nyexaminerade följer, den att börja arbeta direkt i yrkesrelaterade arbeten (som ju inte är så konstigt). Men när jag tänkte vad VILL jag helst av allt just nu, så tänkte jag: spela folkmusik på fiol. Det var min högsta dröm, men jag har inte vågat släppa fram den drömmen tidigare, eftersom det är lägre värderat i det svenska samhället att spela fiol än att arbeta med ett statusjobb. Jag ville verkligen kunna lära mig att spela fiol, för att sedan ha med mig det som ett batteri för att ladda på glädje för resten av mitt liv.  Om jag skulle börja arbetslivet direkt så skulle det bli mycket svårare att ta tjänstledigt i flera månader, därför ville jag lära mig det innan jag kom ut i arbetslivet. Jag sökte då en fiolkurs i folkmusik och kom in. Jag bytte då ut min cello mot fiol och började spela för livet. Hur kan man då rädda världen genom att spela fiol? Det är ett sätt att öka den personliga resiliensen, bli lycklig och finna meningsfullhet i en framtid som sannolikt kommer kantas av lidande.  Dessutom kan det bidra till en mer miljövänlig fritid. Om vi alla skulle ta tillvara på våra kreativa sidor tillsammans, med människor som finns i vår närmiljö och inte på andra sidan jordklotet, så skulle vi kunna minska på konsumtionen av saker och upplevelser som påfrestar miljön och klimatet.

Mitt projekt har också innehållit ett utforskande av mitt kall eller uppgiften i mitt liv. Det som jag kom fram till, efter att ha gjort en genomgång av mina kompetenser, erfarenheter och förmågor, skulle det vara att starta ett eget konsultföretag kring hur man skapar resiliens på landsbygden. Det skulle innefatta hur jordbruk och lokalsamhällen kan öka sin motståndskraft mot kriser – både ekologiskt, socialt och ekonomiskt. Genom att ha kurser, workshops, rådgivning, föreläsningar och skriva artiklar och rapporter kring detta så skulle jag kunna komma till min fulla potential.

Det här året har därför kommit att bli en ceremoni för hela Ebba. I perioder av kris så behöver man ha en mångfald av kunskaper och förmågor, så när en förmåga försämras så behöver en annan kunna ta vid. Det enda som hindrade mig att fortsätta bidra till en hållbar värld var min ohållbara livsstil. Kanske är det just den personliga resiliensen och välmåendet som är ett av de största hindren för att rädda världen?

 


Vidar Vetterfalk

Jag är oändligt tacksam gentemot kursen Ett år i omställning, Emilia, Peter och kursgruppen.

En del av mitt år i omställning har varit att utveckla sätt att arbeta med grupper av män där frågor om maskulinitet och jämställdhet förs samman med frågor om naturen och vår planet. Under våren fick jag förmånen att göra det i samarbete med trädgårdsmästaren Robin Tidblom på Under Tallarna, i Järna. Jag upplever att jag kommit hem både i det yttre och i det inre, att jag hittat något av det som är min gåva till världen tillsammans med andra. Arbetet fortsätter utvecklas och efterfrågas nu med nyfikenhet av fler. En prototyp till samtalsmaterial finns för fler att pröva och utveckla vidare.

Här är ett skriftligt utlåtande från en av deltagarna i grupperna (som vi fått hans godkännande att dela). Maila gärna och berätta vad du tänker och känner när du läser det:

”Att som man i rådande patriarkat mötas sårbart med andra män och att följa tråden av övergreppskultur och sammankoppla den med den planetära katastrof vi står mitt i har för mig personligen varit väldigt läkande och skapar ett nytt slags handlingsutrymme och en tillit till män som jag saknat.”

Vidar Vetterfalk, 1 år i omställning 2017 – 2018 vidar.vetterfalk@gmail.com

 


Lina Svenzen

När jag började kursen höll jag på att avsluta min barnmorskeutbildning. Jag ville få redskap för att skapa ett projekt för att arbeta som barnmorska i Bolivia. Inre omställning, medskapande ledarskap och perspektivet att tänka över ett spann av sju generationer blev nyckelbegrepp för mig. Tillsammans med min mentor har jag under hela året slipat fram min intention, såsom man slipar en diamant som sedan blir bärande för helaarbetet. Att förlösa liv till det de är ämnade att vara. Det skavde i mig att börja ett nytt yrke i Sverige, samtidigt som jag skulle planera ett projekt i Bolivia. Jag fick stöd i att säga ja till det som ligger i min väg och ta bort det som står i vägen. Så har mitt inre ledarskap tagit form under året och mitt viktigaste redskap är jag själv och den förbindelse vi i kursen fått med
varandra. Vi är en maskros som sprider sina frön med vinden, från en gemensam rot. I september börjar jag mitt arbete i Bolivia som handlar om
att stärka kvinnors bestämmanderätt över sina kroppar, att stötta traditionella barnmorskor för att minska mödra- och barnadödligheten, och inte minst, att lära av deras uråldriga kunskap. Omställning i Bolivia handlar om att hitta tillbaka till rötterna. Jag känner att jag, genom kursen har fått nya rötter i Sverige, i en rörelse som söker förankring och sträcker
sig ända till Bolivia.

På min blogg #midwifebetweenworlds, www.centrowayra.org kan ni följa mitt projekt vidare.

 


Annica Gustafsson

I mitt projekt ville jag utforska vad omställning kunde vara för mig. Mitt projekt blev därför att under året på ett lustfyllt sätt prototypa olika omställningsaktiviteter, inre och yttre. Som vägledning i processen hade jag tre frågor:

Jag trodde att projektet skulle bli att testa aktiviteter för att ställa om mitt lokalsamhälle men den inre omställningen har kommit att bli det jag arbetat mest med. För mig har inre omställning handlat mycket om att synliggöra mönster och normer som jag och samhället runt mig lever med och hitta praktiker för att möjliggöra andra sätt. Värdefullt för mig att upptäcka har t.ex. varit hur jag sett på lärande, hur jag levt i en ständig strävan mot något annat och hur vi möter varandra och naturen.

När jag insåg att det var i mitt inre jag behövde börja kändes det som att ta ett steg tillbaka. När jag nu blickar tillbaka ser jag att det hänt massor i det yttre utan att jag har strävat, slitit eller manat på mig själv. Det jag trodde var ett steg tillbaka visade sig vara en verklig dörröppnare för det som faktiskt är möjligt.