Mellan sorg och politik – om omställningsrörelsen på KVA

Av Pella Thiel

Svenska Sällskapet för Antropologi och Geografi, SSAG, har sedan 1881 delat ut Vegamedaljen till minne av Nordenskjölds bedrift att fara genom Nordostpassagen. I år fick professor Lesley Head, University of Wollongong, Australien medaljen för sitt breda bidrag till kulturgeografi, i synnerhet i skärningspunkten mellan kulturstudier och hållbar utveckling. Idag hölls Vegasymposiet med titeln Climate change: everyday denial, everyday action, everyday hope på Kungliga Vetenskapsakademin, KVA.

Lesley Head på Vegasymposiet

Lesley Head inledde symposiet med rubriken Grief, denial and hope in the Anthropocene. Hon talade om hur sorg och klimatförändringar är oupplösligt sammanflätade och hur detta kan förklara den utbredda förnekelsen. Sorg och förtvivlan inför förlusten av den framtid moderniteten utlovade, och livet på Jorden som vi känner det, är dock partners vi måste hysa i omställningen och de kan vara frön till transformativ förändring.

Professor Head beskrev en intervjustudie där Australiens ledande klimatforskare har intervjuats om sin känslor i förhållande till de resultat de ser i sin forskning. Det var en fascinerande exposé av frånkoppling. Forskarna beskrev hur de i andra sammanhang såg sig som människor som hellre såg glaset som halvfullt än halvtomt, och hur den pessimism de kände om framtiden kopplad till vad de visste om klimatförändringarna skar sig mot deras personlighet i övrigt. Deras respons var närmast schizofren, vilt pendlande och tvångsmässigt optimistisk. De beskrev hur de skyddade sitt psyke genom att medvetet blockera känslorna: You´ve got to keep the heart a long way from the brain. Att inte kommunicera ”doom-and-gloom” upplevdes som viktigt: it´s important that we are not depressed collectively.

Slutsatserna som Lesley Head kom till kunde vara hämtade från Joanna Macy (vars övningar är en stor del av omställningsrörelsens kurser, och vars senaste bok heter Active hope). Det är skillnad på hopp och optimism, menade hon. Hoppet är en process som bär med sig sorgen, och som skapar möjligheter och potential. Hoppet riskerar besvikelse och har inga garantier, medan optimismen innebär en blind tro på ett gott resultat, vilket innebär att vi systematiskt undviker att tänka på och beskriva worst case scenarios på ett sätt som inte är bra för oss.

Första steget för att komma tillrätta med detta är att erkänna att blandade känslor finns och får finnas, och att hitta sätt att leva med sorgen. Att vara medvetna om vår vardagliga förnekelse; att koppla bort hoppet från optimism och istället till handling; och att ta hand om varandra (”caring for one another as scholars” men det gäller ju i alla sammanhang). Slutsatser som kunde beskrivit inre omställning (som är temat på Transition Networks webb just denna vecka)

Nästa presentation gjorde anspråk på att beskriva omställningsrörelsen: Finding hope for climate change in community movements? (A)political engagement in Transition. Talare var Professor Anabela Carvalho, från University of Minho, Portugal, som inledde med att beskriva klimatförändring som ett politiskt problem. Hennes problembeskrivning handlade om frånvaron av politik i samhällslivet i allmänhet och i relation till klimatfrågan i synnerhet – hur utvecklingen istället styrs av byråkrater och experter och bortser från intressekonflikter och maktrelationer. För att undersöka om det finns klimatrörelser som kan ta tillbaka politiken hade professor Carvalho gjort en intervjustudie med omställare i Portugal. Hon visade hur omställningsrörelsen beskriver omställning som en positiv, icke-konfrontativ approach med fokus på lösningar, gemenskap och dialog.

in transition kva

Trots att hon visade uttalanden som

– I believe (in Transition) just because it can bring power to communities. Bring back the power of community. People getting together and doing things

så var slutsatsen, att nej, tyvärr. Omställningsrörelsen kan inte få tillbaka det politiska till klimatpolitiken, så länge som rörelsen ”vägrar konfrontation och meningsskiljaktigheter”.

Anabela Carvalho transition conclusion

Jag måste säga att jag blev rätt häpen över denna analys, som känns som om den säger mer om professorns syn på politik än om omställningsrörelsen. De flesta omställare jag känner är djupt politiska. För mig är tillgång till mat, delande av resurser och dialogprocesser politiska handlingar. Måste politik alltså handla om konfrontation? Har vi inte nog av det på annat håll? Är det framgångsrikt? Är det inte en del av samma gamla separation och vi-mot-dom-tänkande?

Anabela Carvalho verkade mena att politisk konfrontation och konflikt är nödvändiga för att åstadkomma förändringar på makronivå. På frågor om vilka förändringar det kunde tänkas vara och vilka konflikter hon såg framför sig svarade hon ganska svävande. För mig blir det tydligt att det är skillnad på analysen av nuläget, av det man arbetar för och hur man kommer dit. Det är inte självklart så att man hanterar stora problem och orättvisor mer framgångsrikt ju argare man låter och ju tydligare man positionerar sig. Det är skillnad på mål och medel, som Rob Hopkins utförligt beskriver i detta lustmord på en kritisk text om omställningsrörelsen.

Konflikter och motsättningar – och ilska, likaväl som sorg! – har absolut en plats i omställningen och behöver ingå i den bakomliggande analysen, men jag undrar om inte ett fokus på konflikt i handling ofta är kontraproduktivt och en del av ett gammalt sätt att tänka om förändring. Jag tycker att omställningsrörelsens respons på kriserna tyder på en ganska avancerad systemsyn. När nuvarande politiska och ekonomiska modeller inte fungerar behöver vi gemensamt hitta nya. Det är svårt att göra med ett fokus på konflikt och splittring. De flesta jag känner är ganska konflikträdda – vi gillar inte bråk och kritik, vi går hellre någon annanstans. För att lyckas med en hälsosam omställning behöver vi vara många inblandade, som vill något annat och är beredda att arbeta för det. Det betyder ett fokus på att inspirera, engagera och samarbeta. Att göra det, samtidigt som de tunga känslor som beskrevs tidigare under dagen (och i texten) finns i rikt mått hos många omställare, är i sanning ingen promenad i parken. Att så många ändå klarar av det på ett vackert och värdigt sätt gör mig ofta helt överväldigad och ödmjuk över kraften i den här rörelsen.