Resiliens och den framtid vi planerar för

Stockholm Resilience Center höll en konferens den 7 november: ”Forskning och praktik kring Stockholm-Mälarregionens framtid – en dag för gemensamt lärande”. Först presenterades mycket kort ett flertal forskningsområden från SRC. Det handlade om sådant som ”regional transformation”, ekosystemtjänster och social-ekologisk dynamik, resiliensarbete i kommuner (läs Eskilstuna) och resiliens i rumslig planering.

Stockholm Resilience Centre har ganska höga ambitioner : The aim is to create a world-leading transdisciplinary research centre that advances the understanding of complex social-ecological systems and generates new and elaborated insights and means for the development of management and governance practices.The new centre will advise policymakers from all over the world, and develop innovative collaboration with relevant actors on local social-ecological systems to the global policy arena.

Som så ofta i dessa sammanhang talades det mycket om behovet av transformation, om adaptiv förvaltning, tröskeleffekter och oförutsägbarhet. Ändå var det slående hur lite transformativt tänkande vi uppenbarligen är förmögna till – hur svårt det är att tänka bortom det rådande. Liselott Eriksson, natur- och friluftsstrateg i Nacka kommun, talade exempelvis om pressen det innebär att försöka behålla grönstruktur när kommunen snabbt vill bygga 13 000 nya bostäder, som krävs för att bygga ut tunnelbanan till Nacka. Denna utveckling – den pågående urbaniseringen – ifrågasattes överhuvudtaget inte.

Jag var inbjuden som ”praktiker” att ge ett perspektiv på frågorna tillsammans med Liselott och Per Haupt, stadsarkitekt från Eskilstuna kommun. Jag hade 10 minuter på mig att presentera omställningsrörelsens perspektiv. Kanske är det någon som har nytta av det, så jag beskriver det här. Vill du ha bilderna så finns de här.

Omställningsrörelsen är en global gräsrotsrörelse som arbetar med att skapa lokal resiliens i ljuset av tre kriser: ekologi, ekonomi och energi. Jag upplever ofta att omställare har en annan framtidsbild än de flesta, därför vill jag lägga lite tid på att förklara den så att det blir lättare att förstå varför omställningsrörelsen gör vad vi gör.

oljeeran

Här är pilar som beskriver livstiden för min mormor, min mamma och för mig. Det finns mycket som skiljer sig i hur vi har levt, hur samhället har sett ut runt omkring oss, vad som har format oss. Jag vill påstå att det finns en faktor som mer än alla andra har påverkat våra liv, och det är hur mycket energi som har använts globalt. Den allra största delen av denna energi är fossil. Vi använder inte bara fossil energi till att transportera oss och våra material – hela världsekonomin och samhällets infrastruktur bygger på den. (Jag är Jonas Dahl stort tack skyldig för denna geniala bild, som innehåller ett flöde med först bara pilarna, sen kurvan, sen fördelningen förnybar/fossil energi).

efter oljan

Nu är det mycket som pekar på att vi inte längre kan använda den mycket kraftfulla fossila energin. Den är inte alls lika tillgänglig som vi har varit vana vid, och vi skulle behöva sluta använda den omedelbart för att inte riskera att paja klimatet. Frågan är då hur framtiden kommer att te sig? Hur blir den för min dotter Juni, som förhoppningsvis kommer att leva under större delen av 2000-talet? Det här är tankar som håller omställare vakna på nätterna. Vi ser oss omkring och funderar över hur folk har tänkt kring detta – vilka framtidsbilder är rimliga? Det finns många som gjort scenarier för framtiden, och de är anmärkningsvärt lika. Vi kan landa t ex hos Stockholm Environment Institute. (Omställningsrörelsen har kikat mer på David Holmgren som var före, men SEI kändes mer inom komfortzonen).

SEI Scenarios

Vi lever i en tid av stor förändring och det är intressant att se hur vi hanterar detta faktum – vilken framtid planerar och investerar vi för? SEI har gjort scenarier för framtiden baserat på två grejer som omställningsrörelsen brukar utgå ifrån: klimatförändringar och energipriser. Beroende på utfallet av dessa två målar de upp fyra tänkbara framtidsbilder: Green hope, Brown dystopia, Wake of the flood och Is small beautiful?. Utan att gå närmare in på de olika scenarierna (för det hade jag inte tid med, men det är väl värt att göra) undrar jag vilket av dem vi planerar och investerar för? Jag vill hävda att nästan all samhällsplanering utgår från Green hope, dvs att energipriserna i framtiden blir måttliga och påverkan från klimatförändringar blir begränsad. Samtidigt vågar jag påstå att om jag skulle fråga er om vilken framtid som verkar sannolik, så skulle ca 80 % av er svara någon av de två översta, Brown dystopia eller Wake of the flood (eller kanske närmare 90 % nu när IPCC nyligen har släppt en rapport). Att den samhälleliga planeringen idag utgår ifrån att saker och ting ska fungera ungefär som vi är vana vid, även i en framtid av minskad energianvändning och krympande ekonomi, skapar en hög sårbarhet – motsatsen till resiliens. Det tycker vi i omställningsrörelsen är problematiskt. Omställningsrörelsen är mer för utopier än dystopier och utgår snarast ifrån Is small beautiful (och tar bort frågetecknet förstås).

Hur vi formar framtiden beror i hög grad på vilka antaganden vi gör om nuet – hur vi ser på världen. Omställare brukar roa sig med att granska dessa. Antaganden vår kultur gör om världen kan exempelvis vara:

(detta hann jag överhuvudtaget inte med men tog upp som svar på en fråga senare)

Omställare funderar på hur det skulle vara om dessa antaganden inte är sanna – eller inte mer sanna än vad andra antaganden skulle vara. Vi applicerar det tänkandet på hur vi vill göra eller förändra saker. Vi fokuserar på vad vi vill – inte på vad vi inte vill. Vi skapar framtidens modeller redan nu. Fokus är framförallt lokal matproduktion, lokala ekonomiska modeller, delandeekonomi och förnybar energi. Vi bygger på antaganden om att det är möjligt att förändra, att människor vill och kan ta ansvar för varandra, att utveckling inte har med pengar att göra, att det går att skapa mänsklig välfärd i samspel med naturen, tillit – ja varför inte kärlek.

Som exempel tog jag Framtidsveckan (här kunde jag få med den flotta termen responsdiversitet som är sånt som resiliensforskare går igång på), Södra Rörums sambruk, Permakultur Stjärnsund och som hastigast Värmdö Ekocentrum. Som du vet hade jag hur många exempel som helst att välja på, men dessa kändes aktuella för tillfället (Värmdö mest för att jag är därifrån).

Jag avslutade med omställningsrörelsens devis om att om man inte har roligt gör man på fel sätt. Den känns mer och mer aktuell. Jag menar, de flesta i denna församling hade ju, till skillnad från mig, lön för att sitta där. Jag kan bli helt ödmjuk över vad omställare gör utan annan drivkraft än vad som känns roligt och meningsfullt. Och över kraften i en delad vision.

We face a crisis of not knowing how to live together in an increasingly interdependent world. Governments cannot solve this problem. Giant corporations cannot solve this problem. Isolated prophets cannot solve this problem. the only solutions lay in people discovering new ways of living together that enhance life at all levels in nature’s community. Peter Senge