Längtan och handling i midsommartid

Text av Pella Thiel, ordförande för Omställningsnätverket.

Midsommartid och naturen exploderar i färgsprakande skönhet där ljuva dofter vävs in i sommarnätterna. Nu är tiden då vi samlas för att fira livet självt. Och det är svårt att fatta att vi samtidigt lever i en systematisk utrotning av arter. Jordens ekosystem slits isär – samspel och relationer mellan arter som tagit miljontals år att utveckla hinner inte reagera i takt med det ändrade klimatet. Samtidigt ser vi hur dessa förändringar bidrar till en allt mer angelägen längtan efter att vara del av en regenerativ kultur snarare än en destruktiv.

2015 enades världens länder om Agenda 2030 för en hållbar utveckling. Vart fjärde år ska en uppföljande vetenskaplig rapport, Global Sustainable Development Report, sammanfatta hur det går. I år är det således dags. En läckt version av rapporten konstaterar att:

“Den samsyn som växer fram från en rad bedömningar är att det, med vissa undantag, är osannolikt att huvuddelen av de 169 delmålen kan uppfyllas med nuvarande takt. Ännu mer oroande är det faktum att de senaste trenderna … genom hela Agenda 2030 inte ens pekar åt rätt håll”.

Det finns alltså ingenting som talar för att vi, med nuvarande åtgärder, är på väg att göra utvecklingen “hållbar”. Och det är inte så konstigt. För det vi kallar utveckling har inneburit en mänsklig separation från resten av naturen. Mänskliga framsteg har legat i hur hög grad vi har kunnat frigöra oss från de årstider och sammanhang som vi är en del av. Med hjälp av den oerhört kraftfulla fossila energin har vi, särskilt efter andra världskriget, kunnat bygga bort oss från naturen. Vi har bosatt oss i städer, långt ifrån de ekosystem som förser oss med mat, vatten, byggnadsmaterial och annat livsnödvändigt. Med bekämpningsmedel och konstgödsel har vi skapat ett jordbruk allt mer oberoende av naturgivna förutsättningar på plats. Med globala transporter har vi frigjort ekonomin från lokala sammanhang. Men allt detta är beroende av fossil energi, som utgör mer än 80 procent av den globala energianvändningen och som har den tråkiga effekten att bidra till fundamentala förändringar av Jordens klimat, en bokstavligt talat livsfarlig utveckling.

Går vi i sömnen in i en global kris? frågar sig World Economic Forum i 2019 års version av Global Risk Report, som listar de största hoten mot mänskligheten. Miljörelaterade hot hamnar överst på listan, främst extremväder och bristande förmåga att agera på klimatförändringarna. Med brinnande skogar, vattenbrist, översvämningar och förstörda skördar även i den rikare delen av världen, blir det allt svårare att leva kvar i bubblan om det mänskliga framsteget skilt från naturen. Allt tydligare är att utveckling som frikoppling från de ekosystem vi är helt beroende av bygger på ett missförstånd. Vi var aldrig skilda från naturen, och ju mer vi låtsas som att vi är det desto mer skada åstadkommer vi.

Att skifta vad som menas med utveckling är en stor omställning. Handling måste vara modig och beslutsam, skriver rapporten om Agenda 2030, och åstadkomma inte bara förändring, utan transformation på systemnivå. Vi vet ännu inte hur en sådan transformation ser ut, men det första vi behöver göra är att sluta åsamka skador i de ekosystem som föder oss. Sluta investera i fossil infrastruktur. Sluta systematiskt omvandla naturen till plantager.

I midsommartid påminns många om en längtan efter att ingå i levande sammanhang. Vara del av något större. Kanske är det just denna längtan som vi kan sätta vårt hopp till. Hur kan den längtan uttryckas även på samhällsnivå? När vi samlas vid midsommar är det ursprungligen naturens förmåga att varje år återskapa, regenerera, sig själv som vi firar. Det kräver ett visst mod att orka fira något som samtidigt bryts ner. Men detta firande är alldeles avgörande i vår tid – en utveckling som kan kallas hållbar behöver stödja naturens regenerativa förmåga. Tillsammans kan vi utveckla en regenerativ mänsklig kultur, där vi strävar mot att delta på ett livgivande sätt i de levande systemen. Regeringar och överstatliga organ kan stödja en sådan kultur, men de kan inte skapa den. Det kan bara du och jag, tillsammans. Och det innebär en transformation. Hur ingår du?