Om vikten av klimatdepp

Av Pella Thiel

Det viktigaste du kan göra för Jorden är att höra hennes gråt inom dig. Thich Nhat Han

Naturskyddsföreningens veckobrev landade i mailboxen förra veckan, med ett massivt budskap om Klimatpepp till ”vännen med klimatdepp”. Deppa inte, gör något istället! Syftet är gott förstås, och i linje med många andra färgglada och actioninriktade budskap. Jag gillar dem, oftast. Det är inget fel på positiva budskap, och det är roligare att se saker och ting från den ljusa sidan. Naturskyddsföreningen är bra på att visa att det är kul att engagera sig i miljöfrågor. Men den prestationsinriktade linje som har märkts ett tag nu, uppåt och framåt, klimatmaxa och ”bäst-i klassen”, är rätt problematisk. Och nu cyklade den i diket tycker jag.

Vi engagerar oss inte i miljöfrågor bara för att det är kul. Nu har vi alltså en situation på Jorden som kan innebära slutet på livet som vi känner det. Men om någon tycker att det känns lite deppigt eller svårt att ta in så är det bara att prata hen till rätta, menar Naturskyddsföreningen, med att Sverige är bäst i klassen. Eller, ja, skulle kunna bli iallafall….

Din kompis är en ljuvlig, smart person – men en fullblodad pessimist. Jobbigt, eftersom du vet att ett klimatkaos bara kan stoppas om folk engagerar sig. Här är argumenten som kan sätta fart på både dysterkvisten och latmasken.

Är det inte så att uppgivenhet, oro, ångest, ja till och med sorg, är sunda responser idag? Och fler och fler känner dem, inte minst unga. Ibland så mycket att man skadar sig själv. Vad blir då konsekvensen av att säga: ”ryck upp dig, det är inte så farligt, vi kan twittra till en politiker”? Tror verkligen Naturskyddsföreningen att det är en lösning? Jag tycker att det är att förringa situationen.

För mig är en av de saker som gör omställningsrörelsen verkligt unik att vi tar in den inre dimensionen i arbetet. Vi tror att den yttre verkligheten är en spegel av våra inre landskap. Därför behöver vi arbeta med båda. Lika omöjligt som att sopa skit under mattan i ekosystemen, är det att göra samma sak inom oss. Vi försöker ta klimatångesten, dysterheten, pessimismen på största allvar; det finns en stor kraft i att göra det. Varför känner vi som vi känner? Jo, för att något vi håller kärt är på väg att gå sönder. Om vi inte brydde oss skulle det inte göra något att flugsnapparna har svårt att mata sina ungar, att människor långt borta måste fly från torka eller att haven blir surare. Att detta faktiskt gör ont är ett bevis på att vi hänger samman. Bakom smärtan finns kärleken till det levande.

Inte vill vi vara dystra om det går att undvika! Men att försöka bortse från dessa svårare känslor är ingen bra väg att gå. De försvinner nämligen inte för det – de bara stängs av. Det kan till och med bidra till apati. Joanna Macy, vars Work that Reconnects är en del av omställningskurserna, skriver att ordet apati kommer från grekiskans a-pateia, o-lidande. Att inte känna lidande. Problemet är att man inte kan stänga av sitt känsloregister delvis. Man stänger av sin rädsla och sorg till ett högt pris; man minskar då också sin kapacitet att känna glädje och lust. Man blir apatisk. Denna apati är kanske det farligaste i vår tid – både för oss och för Jorden. Vi förminskar oss själva och varandra om vi inte får känna det vi känner. Jag tror också att den respons i form av handling som jag antar att hela klimatpeppen syftade till, blir en helt annan och djupare om man inte försöker kortsluta smärtan.

Elda under din smärta! skulle jag säga. Wear it like a crown. Den är frisk, nödvändig och viktig. Den är en kraftkälla för omställningen. Och den kan finnas parallellt med glädjen över att leva, och handlingar du gör för att ställa om.

 

Forskare är inte direkt kända för att vara känslodrivna, men här delar några klimatforskare sina känslor om vad de upplever.