Jag startade en omställningsgrupp på mitt jobb

Av Jonatan Gehandler, omställningsgruppen på RISE

Som från ingenstans fick jag en dag en idé: ”Jag ska starta en omställningsgrupp på mitt jobb”. Jag smakade och sög på tanken under några dagar. Kan tankar smaka? Jo, jag tyckte den smakade möjlighet och vitalitet. Jag bollade konceptet med en vän som jag visste delade mitt intresse. Detta ledde till att jag gick en helgkurs om omställning. Någon vecka senare skickade jag ut ett mejl till ca 1000 mottagare, alla anställda på RISE i Borås: ”Vill du vara med i en samtalsgrupp om omställning?” Ett tjugotal kollegor ville vara med. Idag har vi varit igång i över två år och har träffats ett 15-tal gånger.

Fördelen med att starta en grupp på en arbetsplats är nog att vi har en ganska lik bakgrund som vi alla kan relatera till samt att man ju kan träffas på lunchen i våra egna lokaler. Samtidigt kan det leda till fördjupade relationer och olika samarbeten inom arbetet eller privat. Vi brukar vara 5-10 personer när vi träffas någon gång i månaden. För att göra de sterila lokalerna lite mer personliga brukar vi möblera om så att vi sitter på stolar i en halvcirkel utan hinder emellan oss.

Att låta det inre ta plats

Inom omställningsrörelsen brukar vi prata om inre och yttre omställning. Som svensk idag och kanske i synnerhet om man jobbar på ett tekniskt forskningsinstitut lider man inte direkt brist på yttre stimuli. Däremot upplever jag det som att det inre och personliga får en försummande liten plats i samhället liksom på min arbetsplats. Samtidigt är jag övertygad om att vi kan hitta nödvändiga drivkrafter och insikter i vårat inre för att vilja ställa om. Jag upplever att våra träffar blir bättre när jag tar en aktiv ledarroll och styr samtalen till inre frågor och låter alla prata ungefär lika mycket. För somliga är det säkert frustrerande att vi bara pratar om det inre och inte det yttre. Samtidigt vet jag att flera tycker det är befriande att inte känna några prestationskrav och få vara i ett sammanhang där man kan vara personlig. Här får vi vara människor och medmänniskor 2019. Hur känns det? Vad brinner vi för?

Jag kan känna en stor tacksamhet och ödmjukhet inför att kunna dela mina tankar och få lyssna på andras. Här, i vårt inre och i mötet med andra finns en möjlighet till ett helande och en ny yttre verklighet som vi innerst inne drömmer om.