Framtider bortom tillväxt – keynote från Omställningskonferensen

‘[BNP] mäter allting…. Utom det som gör livet värt att leva.’

Robert Kennedy, 1968

 

Omställningskonferensen i Umeå är vår hittills nordligaste och största konferens. Temat Dialoger om framtider bortom tillväxt är alldeles rätt i tiden, med flera aktuella rapporter på temat (SVT länkar vidare) och självaste Rockström som äntligen offentligt sågar idén om frikoppling och grön tillväxt och kallar IPCC:s scenarier akademisk gymnastik. Här är Pella Thiels öppningstal från konferensen.

Nu när vi samlas här så är det med medvetenheten om att världen brinner. Det  borde egentligen vara en utgångspunkt för alla möten nu när vi är i Antropocen. Titanen Prometeus är mest känd för att han stal elden från gudarna och gav den till människorna. Men enligt grekisk mytologi skapade han faktiskt även människorna.

Väggmålning på Melbourne metropolitan fire service building. Foto Michael Cogan (Flickr).

Prometeus namn betyder ”att tänka efter före”. Även med den intellektuella förmåga som utmärkte honom hade han nog inte kunnat förutse konsekvenserna av att ge människan tillgång till elden. Man skulle också kunna tolka Prometeus namn som den prioritering av tänkande och rationalitet som präglat västerländsk kultur. Att se tänkandet som det primära. Ända sedan de gamla grekerna har vi hyllat tänkandet som en unikt mänsklig egenskap som skiljer oss från allt annat levande. Elden som Prometeus stal brukar förstås som vetenskap och teknik, men kanske är idén om separation och mänsklig dominans den verkliga elden? De fossila bränslena gav denna idé bränsle – men gnistan vi eldar upp världen med fanns långt tidigare.

Så med den idén om separation mellan oss och naturen förstår vi idag utveckling som ökad bekvämlighet, effektivitet, ökad kontroll och överskridande av naturen. Och samhällsmålet blir då ökad tillväxt av mänsklig verksamhet i allmänhet och ekonomin i synnerhet. Det är viktigt att förstå, att när vi talar om tillväxt så är det ökning av BNP vi menar. Det går att problematisera detta och tala om tillväxt på andra sätt, såklart, men oftast tycker jag att det grumlar mer än utvecklar diskussionen. Tillväxt som samhällsmål handlar om ökning i BNP, alltså aktivitet i ekonomin, punkt slut.

Med den idén om utveckling blir det svårt att förstå hur en ”hållbar utveckling” skulle se ut. Hållbar utveckling har, sedan begreppet myntades av Brundtlandkommissionen 1986, aldrig gjort upp med ekonomisk tillväxt som samhällsmål. Det lever fortfarande och har hälsan som en del av, ja rentav en förutsättning för, Agenda 2030 och de globala målen. Men en utveckling som bygger på tillväxt och överskridande av naturen kan aldrig vara hållbar.

Och utan den fossila energin hade inte den tillväxt som alla vi är uppväxta med, den tillväxt som byggt våra samhällen som de ser ut idag, varit möjlig. Ekonomen Tim Jackson, som skrivit boken Välfärd utan tillväxt,  skrev i en rapport (The Post-Growth Challenge – Secular Stagnation, Inequality and the Limits to Growth) förra året: ”Ekologiska ekonomer har argumenterat länge för att den enorma tillväxt i produktivitet i de avancerade ekonomierna endast var möjlig med hjälp av ett överflöd av högkvalitativ fossil energi.”

Därmed är fortsatt tillväxt inte möjlig och tillväxten kommer att gå mot noll i OECD-länderna (alltså de rika länderna. Något OECD:s chefsekonom också gick ut och oroade sig för häromdagen). Detta är inte nödvändigtvis någon katastrof. Tillväxtens slut innebär inte automatiskt orättvisor och armod. Tvärtom, menar Jackson, är det JAKTEN på tillväxt, de åtgärder vi kollektivt vidtar för att beveka tillväxten, ”få igång den” till varje pris, som orsakar instabilitet, hindrar innovation och ökar klyftorna. För att inte tala om hur den eldar upp den levande världen.

Hur vi kan kalla det för tillväxt är för mig en gåta.

Och nu har elden tagit oss in i en helt ny tidsålder: Antropocen, människans tidsålder. Då vi är en geologisk kraft som påverkar allting annat. Det är de fossila bränslena som, bokstavligt talat, ger bränsle åt den eld som Prometeus gav oss. Med hjälp av dem har vi blivit så kraftfulla att vi gräver bort, hugger ner, förgiftar och eldar upp resten av den levande världen. Det finns inget stopp för den här så kallade utvecklingen. Ingen gräns. Vi kan inte hejda oss, inom ramen för rådande paradigm.

Tillväxten är byggd på en berättelse om mänsklig separation från resten av världen. Och berättelser är kraftfulla saker. Det är med hjälp av den berättelsen, tänker jag, som vi har kunnat bygga upp en hel finanssektor av ingenting annat än skulder och förväntningar på framtida tillväxt. Magiskt tänkande.

Inom omställningsrörelsen använder vi oss av en modell (hämtad från Ken Wilbers Integral theory) för att förstå omställningens dimensioner. Oftast fokuserar vi på den högra delen, yttre system och strukturer, sånt vi gör. Sånt som går att mäta och väga. Men utan att även förstå och arbeta med den vänstra delen; inre föreställningar, känslor, värderingar och världsbilder, åstadkommer vi inga kvalitativa skiften. Och de inre, omätbara dimensionerna, berättelserna,  är de som bär på kraften för att skifta paradigm.

Så ja, när världen brinner måste vi lyssna på vetenskapen, men det är bara halva jobbet. Det i sig räcker ingenstans nu. Vetenskapen kan väga, mäta och dekonstruera, men är inte så bra på att konstruera. Vetenskapen kan berätta var vi är, men inte vart vi ska. Det måste vi själva finna ut. Den stigen kan vi bara hitta genom att gå den. Det är därför vi samlas här i Umeå. För att hitta stigen tillsammans, börja gå den och göra den tydligare.

Det är därför den här rörelsen är världens viktigaste. Därför den här dialogen om framtider bortom tillväxt är så nödvändig. Vi fick elden, men vi förlorade något också. Kanske är det våra själar vi säljer. I den industriella tillväxtekonomin blir vi objekt, några som ska sysselsättas respektive konsumera för att beveka tillväxt-fetischen. Utbytbara. Och vi gör världen likadan, till resurser, objekt som kan mätas och vägas, köpas och säljas. Ibland undrar jag varför inte fler ser igenom tillväxtberättelsen. Jag har kommit fram till att det är för att de inte har tid. Ingen tid att stanna upp, reflektera över vad som är viktigt, vad som pågår eller varför jag är här. För bråttom för att uppfatta att vi säljer det viktigaste vi har.

Omställningsrörelsen är en post-tillväxtrörelse. Den kan växa och leva över tid för att den uppstår på många håll i världen samtidigt. Utan denna större rörelse hade Omställningsnätverket inte funnits. Det är samma sak med andra (eller är det samma?) post-tillväxtrörelser; ekobyrörelsen, permakulturrörelsen, degrowth-rörelsen, rörelsen för naturens rättigheter. De är alla internationella.

I omställningsrörelsen kan vi hitta det vi förlorat. Mening. Gemenskap. Känsla av sammanhang och rådighet över våra liv. Äventyr. Skönhet. Närvaro. Det finns någonslags rädsla för att tillväxtens slut skulle innebära askes, att vi inte får våra behov tillfredsställda, att vi måste avstå. Enligt min erfarenhet handlar det snarare om extas. När man vågar se bortom det rådande kan man hitta något fantastiskt!

Det är dags att balansera Prometeus’ rationalitet och intellekt med en sinnlig närvaro i världen, där vi kan ingå och delta, istället för att kontrollera och konkurrera. Agera utifrån hjärtat och inte bara hjärnan. Och när vi gör det är vi modiga. Mod på engelska och franska heter courage; ordet kommer från franskans coeur, hjärta. Att agera modigt är att agera från hjärtat.

För er som nu kommer i kontakt med omställningsrörelsen för första gången kommer här en liten varning. Den kommer att förändra dig. Den kommer att kräva allt du har. Blod, svett och tårar. Men när du ger allt, så får du också allt tillbaka. De människor du kommer att möta, de människor jag möter, i omställningsrörelsen är de mest briljanta jag någonsin har mött. Inte för att det är något särskilt med oss (vi är nog rätt vanliga!) utan för att den här rörelsen kräver allt av oss. Inget mindre än allt vi har räcker till. Så vi blir slipade; och vi måste glittra!

 

Konferensen i Umeå var rekordstor, över 180 deltagare och en lång, lång lista med folk som inte fick plats. Omställningen växer! Foto: Amanda Martling.

 

Open space-pass. Här bildas kanske Omställning Umeå? Foto Amanda Martling.

 

World café: hur kan vi skapa den framtid vi längtar efter? Foto Amanda Martling.

 

”There remains a disturbing possibility that the huge productivity increases that characterised the early and middle twentieth Century were a one-off, something we can’t just repeat at will, despite the wonders of digital technology. A fascinating – if worrying – contention is that the peak growth rates of the 1960s were only possible at all on the back of a huge and deeply destructive exploitation of dirty fossil fuels (Figure 7); something that can be ill afforded – even if it were available – in the era of dangerous climate change and declining resource quality. Low (and declining) rates of economic growth may well be the ‘new normal’.”

 

Det finns en störande möjlighet att de enorma produktivitetsökningar som karaktäriserade 1900-talet var en engångsföreteelse, något vi inte kan göra om för att vi önskar det, trots de underverk som den digitala tekniken innebär. En fascinerande, om än oroande, slutsats är att tillväxttakten på 60-talet enbart var möjlig med hjälp av en enorm och djupt destruktiv exploatering av smutsiga fossila bränslen. Något vi inte har råd med – även om de vore tillgängliga – i en tid av klimatförändringar och minskande resurser.

 

Vi vill också rikta ett stort tack till våra samarbetspartners som såg till att årets Omställningskonferens blev av: Hela Sverige Ska Leva, Studiefrämjandet, Svenska Kyrkan i Umeå, eXpression, Another Development Foundation, Umeå Energi, Umeå Kommun och Naturvårdsverket. TACK!