Ett levnadsexperiment: att bo på ett nytt sätt varje månad

Av: Thomas Medelheim Melin

För några år sen genomförde omställarna Thomas och Tove ett levnadsexperiment. De tog ett sabbatsår, sade upp lägenheten i Östersund för att bo på en ny plats varje månad och hitta en hållbar livsstil. Nu skriver Thomas en serie krönikor om vad som hände under året av omställning. Här är ett litet smakprov. Tove och Thomas söker just nu en eller flera partners att arbeta med för att skriva färdigt hela samlingen av texter om levnadsexperimentet och publicera den. Om du gillar vad de gör får du gärna skicka tips och förslag på samarbeten till dom eller stötta det fortsatta arbetet genom att swisha valfritt bidrag till författaren: 0768052525. Kontakt: tove.gulliksson@posteo.net.

 

”Veganer i förortsvilla”

Det är en stor villa vi är husvakter åt. Ägarna har åkt på semester och vi som bott i kappsäck den senaste månaden går nästan vilse i tvåbarnsfamiljens fem rum och kök med relaxavdelning i källaren. Från köket hör jag Tove ropa: – Ska det verkligen vara två sorters BBQ-sås på blomkålen?

Tove och jag provar vegansk kost den här månaden. Vi har en lömsk plan. Om vi lagar världens godaste veganska mat kan vi påverka vår bekantskapskrets. När vi tar ut den trippelglaserade blomkålen ur ugnen läser vi innehållsförteckningen på såserna. 50 procent socker? Smakförstärkare och konserveringsmedel? Är det verkligen nyttigt? Det var nog en dum idé att söka efter amerikanska recept.

Gästerna äter av hjärtans lust och säger att det smakar som kyckling och vill ha receptet. Jag föreslår en annan sås. – Varför då? Såsen är ju det bästa!

Det är först här som Tove och jag förstår hur eländigt lite vi vet om hållbar livsstil och klimatsmarta val. Tove börjar sträckläsa böcker om kost, självhushåll och återvinning. Jag tycker det känns besvärligt och slår igång bastun istället. Världen får skylla sig själv.

Tove läser att en tredjedel av all mat slängs. Varje dag fylls soprum med fullt ätbar mat samtidigt som det råder hungersnöd. Det är hemskt och svårt att ta in men Tove vill inget hellre än att prata om sina upptäckter. Om alla levde som genomsnittssvensken skulle vi behöva 4 jordklot. I Holland massproduceras paprikor i växthus som värms upp med kolkraft. Regnskog skövlas för palmolja. Bin dör som flugor av giftbesprutade monokulturer. Jag suckar. Sen gör jag inte så mycket mer. Vad kan lilla jag göra?

– Vi får sluta köpa sånt skräp, säger Tove. Om vi köper hållbara produkter har vi gjort vårt bästa. Kanske kan vi få andra att göra sitt bästa också? – Ok då, säger jag. Men hur ska man veta vilka livsmedel som är bra för miljön? Räcker det med vegetariskt? Ekologiskt? Fair trade? Vad är kravmärkt? – Allt det där går att ta reda på, säger Tove från sin bok.

Jag hoppar in i ångduschen och försöker njuta av eukalyptusaromerna, men allt jag kan tänka på är energin som går åt. Jag sluter ögonen och ser 4 brinnande jordklot framför mig. Det är märkligt. Jag har lärt mig att njuta av lyx samtidigt som jag har klimatångest. Det måste vara så att vara beroende av en drog också. Man njuter av sitt rus men kan samtidigt oroa sig för sin hälsa. För att trösta sig själv ökar man dosen. Jag häller en skopa över bastuaggregatet och lutar mig tillbaka.

Jag tänker att vår civilisation är uppbyggd på ett sätt som gör det svårt att leva klimatpositivt. Men visst är det viktigt att försöka! Alla kan göra någonting. Litet eller stort. Medan du källsorterar och köper lokalproducerad mat arbetar forskare och miljökämpar med att lösa miljöproblemen på sina sätt. Jag tänker inte längre bara luta mig tillbaka i bastun och se på medan någon annan räddar världen. Alla behöver dra sitt strå till stacken. Så tungt eller lätt du nu förmår att bära.

Fyra jordklot? Herregud. Det går ju inte. Vi har ju bara ett.