En reflektion över Climate Existence

Av Pella Thiel

Sigtunastiftelsens vackra byggnader uppfördes för blott 100 år sedan. Arkitekten hade intentionen att man skulle gå vilse i dem! Platsen präglas av kontakt mellan ute och inne, och syftet med den är att vara en plats för dialog och öppenhet. En fantastisk plats för en konferens om klimatet som existentiell fråga. Konferensen Climate existence, arrangerad av Cemus och Sigtunastiftelsen, har hållits i Sigtuna två gånger tidigare, 2008 och 2010.

Sigtunastiftelsens byggnader är inspirerade av Toscana och som gjorda att gå vilse i.

Sigtunastiftelsens byggnader är inspirerade av Toscana och som gjorda att gå vilse i.

Årets konferens präglades av konst – flera konstnärer, poeter, musiker och filmskapare var deltagare och höll workshops och ”interventioner”. Bland annat fanns en fin liten flotte med ”isbjörnsflyktingar” och en blomma som skapar musik har fått hjälp att göra sig hörd. Jan van Boeckel, professor i konstpedagogik, lät oss ta anteckningar i lera under sin föreläsning.

Anteckningar av lera.

Anteckningar av lera.

singing flower

En växt gör sin röst hörd.

Det dominerande intrycket är emellertid hur mycket ord det blir när vi ska reflektera över vår existens i klimatförändringarnas tid… och hur mycket sittande på stolar. Att inte ett enda pass under konferensen fokuserade på direkt kontakt med naturen (förutom ett pass som handlade om jäsning och bakterier!) är anmärkningsvärt.

deep time

Emilia Rekestad presenterar omställningsprinciperna.

Emilia Rekestad presenterar omställningsprinciperna.

Vår workshop hade titeln Inner Transition – an Adventure into Deep Time. Innehållet var hämtat från Joanna Macys The Work That Reconnects, och det kändes verkligen som om detta var ett utrymme som behövdes. Vi ville skapa ett tillfälle att ha kontakt med sina känslor och reflektera över sin roll i en omtumlande tid. I den avslutande cirkeln var det flera som vittnade om hur obekväma och besvärliga de känner sig i sina liv då de gör val med tanke på framtiden. Hur berörande det var att i övningarna få ett ”tack” för framtidens människor, om än imaginärt! Det var helt hjärtskärande att höra och berörde mig djupt.

Förutom bristen på dialog med den mer-än-mänskliga världen var konferensen väldigt fin. Platsens anda smittade och jag tror att många fantastiska samtal hölls under dagarna. Många tankefrön har såtts. Att reflektera över villkoren för vår existens kräver att gå en smula utanför komfortzonen. Kanske gå vilse en smula. Jag är inte säker på hur många tillfällen till det som gavs under Climate Existence. Det hände mig då poeten Jonas Gren gav oss tillfälle att skriva poesi som ett sätt att reflektera över hur det är att befinna sig i Anthropocen (ett begrepp som han och andra för övrigt problematiserade). Jag visste inte att jag kunde skriva dikter, men jag gjorde det i alla fall, varsågod:

Genom dina ögon ser världen på sig själv.
Den ser rörelsen
Flytten
Flykten

Den ser åt andra hållet.

 

PS. (detta är en mycket liten reflektion som helt utesluter min personliga inspirationskälla David Abram. Som var lysande.)