Att mötas genom odlingen

Av: Sara Nelson, Lund

Häromdagen lyssnade jag på sommarprataren Hamid Zafar, f.d. rektor i ”Sommar i P1”. Han kom till Sverige från Afghanistan som 5-åring. Hamid ger mig lust att tipsa nyfunna afghanska vänner och nyblivna lärarkollegor om att lyssna. Hamid pratar med värme om bibliotek och läsning.

Förra veckan lämnade jag och en kompis några kläder till två familjer vi lärt känna genom odling. Fastän vi själva gärna handlar på loppis och våra barn ärver kläder kändes det inte helt bekvämt att komma med vårt överflöd, men vi hade plockat ut några fina plagg. Plaggen passade mest tjejerna. Några små leksaksekorrar och en mjuk, gosig mus gladde en 10-årig pojke. Familjerna har flytt från Afghanistan. Den ena familjen blev jag bekant med för två år sedan. Barnen kunde då ingen svenska. Idag pratar de svenska obehindrat. Den 10-åriga flickan och jag trivs ihop. Hon har hälsat på hos mig och gillar mina kycklingar. Vi satte tulpaner ihop i min trädgård förra hösten och plockade i våras. Några böcker som låg i kassen med arvekläder ville hon också ha. Hon gillar att läsa. Nu var inte den familjen hemma. I den andra familjen bor en ensamstående mamma, i min ålder, med sina sex barn. Fyra av barnen kom för två månader sedan. Mamman och de yngsta barnen kom till Sverige för nästan två år sedan, tror jag. De två yngsta pratar bra svenska men mamman har bara studerat litegrann och är analfabet. Hennes nyhitflyttade tonårsdöttrar har inte gått skola. De har bott i Khabul där det varit/är krig och kvinnors rättigheter är inskränkta.

Mamman blir lycklig över rabarber hon fått av mig. I Afghanistan äter de rabarber som snacks med salt. Jag har lärt mig att rabarber heter ”chukri” (typ).

Jag blir lycklig av att skratta. Trots att vi bara kan kommunicera mycket enkelt så kan vi skämta med varandra och det är inte ofta jag skrattar så mycket som med denna mamman. Det är också fantastiskt att få tillgång till en annan kultur, bara tio minuters promenad hemifrån. Jag behöver inte resa långt för att smaka annan mat, uppleva andra seder, … ändå blir det av lite för sällan. Men varje gång är uppskattat av oss alla. De vill så gärna öva prata svenska. Efter ”Hej, hur mår du? Jag mår bra” frågar jag om barnens åldrar. Sedan säger mamman att hon är gammal (jämfört med barnen). Hon är 47. Jag säger att jag är 46. Min kompis säger hon är gammal, har fyllt 50. Jag överdriver och säger ”Jättegammal”. ”Jättegammal” upprepar vår nya vän, himlar med ögonen och vi skrattar. Vi bjuds på en sorts små torkade kikärtor. Vi säger hummus (och tänker på en maträtt). Mamman säger mus och pekar på det lilla gosedjuret. Vi får anledning att skratta tillsammans igen.

Hamid avslutar sitt Sommarprogram med att uppmana oss att börja prata med någon vi inte känner, så där som vi gör på semester utomlands, men att det räcker att resa till en annan stadsdel i din egen stad. Eller börja småprata på bussen, tänker jag. Eller odla…

På väg ut efter en trevlig samvaro i köket möts vi av kvällssol. ”Åh, det är varmt!” säger jag. ”Jättevarmt!” säger min nya kompis – och vi skrattar.

Vi kommer inte många meter förrän vi möter några flickor, med ursprung i Syrien, och får stora kramar. Vi kollar på våra små tomatplantor i pallkragarna som vi fixade för tre somrar sedan. Tomatplantorna är ynkliga där de står i ogödslad jord och gassande sol utan vatten. Flickorna, som pratar perfekt svenska, visar oss en hemlig odling de har med sin pappa på baksidan av huset. Där växer en stor tomatplanta och en prunkande blomma i två krukor.

Små frön växer när de får vad de behöver.